Jag har varit hemma 1 halvår. Ett
halvt år. Lite mer är 27 veckor. Det låter så länge...det känns som en
evighet...men ändå så lite. Hur lång tid är nog? Hur lång tid innan man känner
att det räcker, nu fungerar jag igen? Vem vet? Inte jag iallafall. Det enda jag
vet är att ett halvt år eller 27 veckor inte är tillräckligt, inte tillräckligt
för att kunna kravla hela vägen upp ur detta mörka hål jag har befunnit mig i
så länge jag kan minnas.
Ett hål jag har rasat längre ner i och
tagit mig upp en bit igen så många gånger förut...men botten? Jag har 2 gånger
tidigare varit utbränd. Eller utmattningsdeppression som det väl kallas.
Nu? Nu har jag krälat runt i den mörka
kvicksanden länge. Ibland tror jag att JAG har vunnit, men ack så dumt av mig
att tro det. Jag dras obarmhärtigt ner igen.
Mitt inre för en kamp, en kamp jag inte
kan sätta ord på...inte än.
Jag hoppas att jag en dag kan det.
Första gången jag bestämde mig för att
blogga var när jag började plugga på universitetet. Jag läste en bok om
studieteknik och ett tips var att blogga om sina studier för att på så sätt
underlätta inlärningen. Det blev inte så mycket studier i den bloggen. Jag har
återupptagit bloggandet med jämna mellanrum och av olika anledningar.
Den här gången...? För att bakom en
anonym fasad kan jag kanske lära mig att öppna upp mig och sätta ord på det som
får mig att hållas kvar i hålet. Min psykiatriker avbröt terapin eftersom det
ansågs för riskabelt för mig att fortsätta. Jag behövde annat stöd och akut
hjälp innan terapin kan återupptas. Men hon uppmuntrade mig till att skriva,
det var en bra idé tyckte hon att skriva lite då och då. När jag la fram idén
hade jag skrivit en dag, en sida i anteckningsboken jag köpt för att använda
som "dagbok", ett sätt att få ur mig ångest, ilska och sorg. Sen dess
har det inte blivit mer. Men kanske nu...
🐘
